Varför är Emanuel och Gonzalo libertarianer?

Liberalismen har lösningarna på Argentinas problem

Min resa genom Argentina har tagit mig till landets nordvästra hörn och den avlägsna provinsen Jujuy. För Argentina är det en liten provins, bara lika stor som Sveriges näst största län, Västerbotten. Här bor det 800 000 invånare, de absolut flesta i området kring huvudstaden San Salvador de Jujuy. Större delen av provinsen är täckt av berg som reser sig tusentals meter över havet. Den gränsar både till Chile och Bolivia, och har ganska nära (med argentinska mått) till Paraguay.

I Jujuy vann Javier Milei stort redan i första valomgången i 2023 års presidentval, trots att 20 procent av rösterna då gick till den andra högerkandidaten Patricia Bullrich. I den andra omgången besegrade Milei peronistkandidaten Sergio Massa med siffrorna 58-42. En tydlig seger, även om den inte var riktigt lika förkrossande som 74-26 i Córdoba och 71-29 i Mendoza.

Emanuel möter oss i en centralt belägen park i San Salvador de Jujuy. Parken och dess överdådiga staty är tillägnad general Belgrano, stadens store hjälte som enligt legenden hissade den argentinska flaggan för första gången just här. Emanuel, som nu är 23 år gammal, har varit engagerad i Mileis libertarianska parti La Libertad Avanza sedan det grundades 2020. Han tar med oss till en restaurang som serverar lokala maten Humitas och Tamales. Båda rätterna består av gröt inlindad i majsblad och sedan kokt som en dumpling. Den här fattiga bergsprovinsens matkultur är avgrundsskild från den överdådiga asadon som har sitt ursprung på pampas slätter – men mättande är det.

Emanuel berättar varför han engagerade sig i La Libertad Avanza. ”När jag var tolv år gammal behövde jag och min syster börja jobba för att försörja familjen, hon var sju. Min pappa förlorade jobbet och vi borde ha fått bidrag, men hur vi än försökte så fick vi inget. Mamma och pappa bakade bröd som jag och min syster gick runt hela dagarna och försökte sälja. Om vi fick något att äta berodde på försäljningen. Vissa dagar åt vi bara ett ägg var.”

Till slut lyckades Emanuels pappa få ett nytt jobb och Emanuel kunde gå klart skolan, men han har fortsatt jobba extra ända sedan tolvårsåldern. Just nu säljer han kläder för att finansiera sina juridikstudier.

På universitetet är vänsterorganisationerna dominerande och liberalismen tabu. Radikalpartiets studentorganisation Franja Morada står i centrum av studentpolitiken på de flesta av Argentinas offentliga universitet. De kontrollerar allt från vem som använda skrivare till vilka som får hyra lokaler för att ha aktiviteter. Sätter man upp affischer för La Libertad Avanza riskerar man att bli rånad och affischen kommer omedelbart att rivas ned. Att Students for Liberty, som Emanuel också är engagerad i, skulle få använda lokalerna är otänkbart.

Utöver politisk övertygelse finns det flera anledningar för studenter att engagera sig i Franja Morada eller dess peronistiska motsvarigheter. Det är en bra karriärväg för framtida politiker (radikalerna har inte haft presidentmakten på 20 år men har många guvernörer), men det finns också fördelar här och nu. Emanuel berättar: "I höstas åkte hela Franja Morada i Jujuy på en resa till Buenos Aires och bodde på 5-stjärniga hotell. Officiellt var de där för att kampanja inför valet, men alla vet att det var en festresa betald med skattepengar. Samtidigt är det många i Jujuy som inte kan värma sina hus. De festar för mina och min familjs pengar.”

Det är också förväntat av de stora grupper som lever på bidrag att de ska engagera sig för de politiker som gett dem stöd – annars riskerar bidragen att försvinna. De flesta som är engagerade i Franja Morada behöver inte jobba vid sidan av studierna som Emanuel.

Många bidrag och stöd i Argentina administreras inte av statliga myndigheter utan skickas ut via mellanhänder. Det handlar om välgörenhetsorganisationer som finansieras av staten, men som kontrolleras direkt av politiker och fackförbund. Exemplen på korruption är många. I bästa fall beläggs bidragen med krav på gentjänster. Bidragstagarna förväntas demonstrera på befallning eller betala tillbaka delar av sina bidrag till sina ”välgörare”. I värsta fall finns välgörenhetsorganisationerna bara på pappret. Sedan Mileis regering tillträdde har tusentals utbetalningskontor och soppkök visat sig inte existera i verkligheten.

Enligt Emanuel visar röstsiffrorna i Jujuy hur många det är som lever på staten och röstar därefter. ”Bidragen går inte till de som behöver dem, utan till politikernas vänner. Jujuy borde vara rikt, vi har stora tobaksodlingar och många gruvor – men pengarna hamnar bara hos politikerna som lever fett.” Men det finns ett mörkertal. ”Jag känner flera personer som kampanjade för radikalerna eller peronisterna för att få behålla sina sociala program, men som sedan röstade på Milei.”

I La Libertad Avanza är det dock ingen som engagerar sig för pengarna, berättar Emanuel. Det finns nämligen inga. Partiet kan inte betala sina kampanjarbetare med bidrag som peronisterna och radikalerna. Samtidigt som han säger det dyker en till politiskt engagerad ung man upp.

Emanuel och Gonzalo är båda engagerade i La Libertad Avanza.

Gonzalo är 21 år gammal, pluggar statsvetenskap och är ungdomskoordinator för La Libertad Avanza i Jujuy. Hans pappa är polis, men lönen räcker inte för att försörja familjen. Både pappan och Gonzalo jobbar extra med att köra Uber trots att det är förbjudet i provinsen.

Gonzalo berättar om hur taxibranschen är fylld av korruption. Bara bolag med tillstånd får köra, men för att få tillstånd måste bolagen gå med på att slussa stora andelar av vinsten tillbaka till de styrande politikernas fickor. Men korruptionen går djupare än så. Det är inte ovanligt att taxibilar medvetet försöker krocka med Ubers. Provinsens trafikinspektörer som undersöker olyckorna är med i härvan och sätter aldrig dit taxiförare. Uberförare behöver däremot betala 800 dollar, motsvarande en hög argentinsk månadslön, för att hämta ut sina kvaddade bilar från polisen.

Enligt Gonzalo finns det till och med en ännu mörkare sida. ”I vissa fall har taxichaufförerna dragit ur tänderna på uberförare. Taxibolagen hatar verkligen konkurrens.”

Ibland kör Gonzalo till Bolivia och handlar stora mängder däck, kläder och ris som han sedan kan sälja med vinst i Argentina. Sedan devalveringen i december är de flesta varor billigare i Chile och Bolivia än i Argentina. Genom att privatimportera kan han också undgå tullarna och skatterna på valutaväxling samt slippa använda sig av de reglerade växelkurserna.

Mileis regering har legaliserat privatimporten, men det har inte nått fram till gränspoliserna som tjänar stora summor på att vara övernitiska och kräva mutor för att släppa in lagliga importer. Turligen nog är gränspoliserna också lata och bara på plats några timmar om dagen – vilket Gonzalo har full koll på och kör förbi med sina laster utanför gränskontrollens öppettider.

Gonzalo har bara varit engagerad i La Libertad Avanza i ett år, sedan Milei lanserade sin presidentvalskampanj, men Gonzalo har känt till Milei sedan ända 2018. Gonzalo såg Milei mycket på TV och läste Mileis böcker, men det verkliga politiska uppvaknandet kom när Gonzalo var arton år gammal.

”Min mamma blev sjuk i cancer. Hon och pappa behövde åka flera månader till Buenos Aires, arton timmar bort med bil, för att få vård. Jag fick ta hand om och försörja alla mina syskon på egen hand, och min yngsta bror var bara sex månader gammal. Varför finns inte vården här i Jujuy? Varför har inte politikerna sett till det? Då bestämde jag mig för att engagera mig i politiken om Javier Milei ställer upp som presidentkandidat.” 2023 hände det.

De var bara fyra personer som startade upp La Libertad Avanzas gräsrotsrörelse i Jujuy. De fick jobba dygnet runt med att distribuera valsedlar till alla vallokaler runt om i provinsen under höstens valsäsong med primärval, guvernörsval, kongressval och presidentval i två omgångar. De lyckades, och de fick bra betalt med en senator, en kongressledamot och den tydliga vinsten i presidentvalet.

Var var det då som fick två unga killar som blivit svikna av staten att engagera sig för liberalismen? I andra länder hade de kanske blivit Trumpanhängare eller EPA-dunkare. Till viss del handlar det om Javier Milei som person, hans entusiasmerande energi och hans aggressivitet mot la Casta – de etablerade politikerna som har lovat guld och gröna skogar men inte hjälpt Emanuel och Gonzalo när de verkligen behövde det. Men det handlar lika mycket om att liberalismen faktiskt har lösningarna på Argentinas problem.

Den enda lösningen på det korrupta bidragssystemet i Argentina är att avskaffa det. Den sönderpolitiserade universitetsmiljön finns bara på de offentliga universiteten, inte på Argentinas många framstående privata alternativ. Argentinarna borde självklart ha rätt att skjutsa varandra mot betalning utan att vara rädda för att få tänderna utdragna. Gonzalos smugglarverksamhet skulle visserligen gå i graven om handelspolitiken skulle liberaliseras, men han skulle ändå välkomna det. ”Jujuy har mycket att vinna på gränshandel om man tog bort importskatterna”.

Javier Milei har en unik förmåga att diagnostisera och förklara för sin argentinska patient vad som behöver göras. Men han har inte skapat medicinen – liberalismen har funnits länge utan att Argentina har tagit sin dagliga dos.