Utopiska vyer

En framtidsvision bör vara grundad i värderingar och en föreställning om i vilken riktning förändring bör ske men en allvarlig ideologisk fälla väntar den som inte särskiljer utopi från politik.

Det är inte sällsynt att även de som är medvetna om det utopistiska tänkandets farliga hägn fastnar i samma tankefälla. Detta inkluderar högern. Men varför är utopism dåligt? Thomas Sowells dikotomi i Intellectuals and Society (Basic Books, 2012) får tjäna som utgångspunkt:

“In short, whether in economy, language, or the law, [the non utopian vision] sees social viability and progress as being due to systemic evolution rather than elite prescription [...] By contrast, the [utopian vision] is one of surrogate decision-making by those presumed to not only have superior knowledge but sufficient knowledge.”

Det ska nu sägas att detta citat är parafraserat och att Sowell reserverade denna dikotomi (constrained och unconstrained vision) för att demonstrera skillnaden mellan vänstern (inklusive fascismen) och högern. Vänstern brukar oftare tillskrivas utopistiskt tänkande på grund av den ofta storstatsvurmande, underliggande synen på politik. Enligt min mening bör man däremot inte utesluta att även högern (utan att för den sakens skull inkludera fascismen som en del därav) kan hamna i samma tankefälla. Att föreställa sig en utopi är att tro att man är kapabel till något övermänskligt. Den centralisering och intellektuella överlägsenhet man med nödvändighet tillskriver sig själv i formulerandet av en utopi är total. Utopisten ser på det nuvarande samhället – produkten av tusentals år av politisk möda av inte alltför sällan någorlunda kloka människor – och säger ”jag kan bättre.” Gång på gång har historien bevisat att utopisters försök att realisera sina visioner sker på bekostnad av mänskligt lidande och ekonomisk skada. Från storskaliga projekt som Sovjetunionen, nationalsocialistiska Tyskland, fascistiska Italien till mindre som sekter som Heaven’s Gate och Jonestown liksom utopiska mikrosamhällen som New Hampshire och ett exempel som jag kommer djupdyka i särskilt - New Harmony, Illinois. Den berättelsen börjar med industrialisten och socialisten Robert Owen.

Robert Owens industriella socialism

Robert Owen var en tidig industrialist (född 1771 och död 1857) som egentligen bara hade ett lyckat företag i hela sitt liv: the New Lanark Mills. Owen var en ambitiös och snabblärd elev som snabbt kom att bli involverad i textilindustrin. Tjugoåtta år gammal köpte Owen en bomullsfabrik i Skottland. Företagets framgångar var omfattande och Owen kom snabbt att, med sitt nyvunna materiella välstånd, vilja genomföra sin vision. Faktum är att Owen såg det inte som sitt primära uppdrag att driva ett företag, utan att regera. Han skriver det bäst själv i sin autobiografi (Owen, R, The Life of Robert Owen 1857):

"I say government for my intention was not to be a mere manager of cotton-mills, as such mills were at this time generally managed, but to introduce principles in the conduct of the people [...] and to change the conditions of the people."

 

Owen var nämligen en utopistisk socialist. Han hade en föreställning om det perfekta samhället och ansåg sig vara intelligent och förmögen nog att genomföra det. På fabrikens ägor instiftade därför Owen flera välfärdsinitiativ: han byggde nya bostäder för arbetarna (ungefär 1300 personer bodde vid fabriken), skapade Storbritanniens första förskola och köpte upp närliggande butiker samt ersatte deras lager med kvalitativa varor som såldes till inköpspris och slutade sälja alkohol. Med Owens givmilda inställning kom, som alltid, ett behov av kontroll. Han införde därför ett system (Book of Character) där han samlade den senaste tidens karaktärsbedömningar för varje arbetare. Denna konkretiserades genom att han hängde upp en planka vid arbetarens station med en av fyra färger - svart för dåligt beteende, blått för neutralt, gult för bra och vitt för enastående. Jag betvivlar inte att Owens initiativ (trots de något dystopiska undertonerna) bottnade tveklöst i en grundläggande medmänsklighet snarare än ekonomiska argument.

 

Problemen med Owen bestod just i hans utopistiska tänkande. Framgångarna i hans företag kunde försörja de välfärdsinitativ som han instiftat, men det – och det är här Owen sannolikt tog miste – berodde inte på att den lokala samhällsordningen på Owens gård var överlägsen alla andra sätt att organisera människor, utan på att företaget helt enkelt var lönsamt nog för att kompensera för de ökade kostnaderna som det socialistiska projektet medförde. Som den österrikiska ekonomen Carl Menger sade (i den engelska översättningen av hans verk Grundsaetze der Volkswirtschaftslehre (1871):

“[Men] are communists whenever possible under existing natural conditions”

Med detta menade Menger att för sådana nyttigheter som inte är knappa uppstår ingen konflikt (att lösa med marknadsmekanismer och privat äganderätt, exempelvis). Det är lätt att upprätthålla den socialistiska utopin så länge den finansieras av en vinstgenererande fabrik – en fabrik som avlöser kanpphet med överflöd. Owens feltänkande ledde till omfattande konsekvenser. I tron om att han funnit den sanna, utopistiska samhällsordningen, samt att han var förmögen att genomföra den (både penningmässigt men även rent faktiskt), försökte Owen konstruera liknande socialistiska experiment eller rentav utopiska städer. Det mest framträdande exemplet är New Harmony i Indiana. Owen köpte nämligen staden Harmony 1825 för att bygga en socialistisk utopi. Jag ska inte utveckla hela projektet här men i korthet byggde den nya staden på att Robert Owen utsåg stadens ledning (en kommitté om en liten grupp människor) och införde ett ekonomiskt system i staden som utgick från att alla medborgare skulle tillhandahålla tjänster till andra medborgare i utbyte mot krediter som gick att använda i stadens butik. Krediter kunde dock även köpas direkt. Den konstitutionella utgångspunkten för staden för bland annat gemensam egendom och jämlik fördelning av arbete. Över tid bröts det enhetliga samhället ned i mindre samhällen och slutligen upphörde det kollektiviserade ägandet och samhället kollapsade i en individualistisk samhällsordning runt 1830 efter en tid av stagnation och emigration.

 

New Harmony visar inte nödvändigtvis på att socialistiska värderingar inte är användbara för politiker som delar Owens föreställningar. Däremot visar exemplet Robert Owen på skillnaden mellan att skapa privat välfärd ur lönsam företagsamhet och att skapa värdefulla och välfungerande samhällsordningar ur en utopistisk vision.

Anarkokapitalisternas utopi

På högerns sida återfinns, liksom oftast, det utopistiska tänkandet nästan alltid i extremerna. Nozicks tanke om mikrostater som kunde erbjuda just den samhällsordning du som statskund var intresserad av har lockat många. Som bekant slutade ett av de senare försöken under mitten på 2010-talet i en björninvasion (och mycket annat) eftersom det nya samhället (New Hampshire) inte lyckades lösa problem som sophantering.

 

Det bästa exemplet på försök att etablera anarkokapitalistiska stater eller nattväktarstater är sannolikt vikingatidens Fristaten Island, om vilken jag och Rutger Brattström tidigare har skrivit i Smedjan. Fristaten Islands decentraliserade och marknadsekonomiskt drivna statsbildning överlevde längre än vad USA idag har existerat som land.

 

Arrogansen åsido kan det rent kognitiva felslutet som utopister gör bäst förklaras med en liknelse. Femårsplaner (eller ja, varför inte tusenåriga planer om vi ändå håller på) vore ekonomiskt fantastiskt om det faktiskt var möjligt för en central makt att förutse exakt mänskligt beteende och inte bara det utan även förutse exakt hur många oförutsedda, yttre händelser som kommer inträffa. Problemet är att människor i sig men framför allt människor i system agerar kaotiskt. (Med kaos menar jag här inte slump, utan att även marginella förändringar i samhället kan få stora konsekvenser i utvecklingen på lång sikt.) Femårsplaner fungerar dåligt för att allvetande människor eller allvetande organisationer är svåra att få tag på.

Nu har jag tagit upp just femårsplaner som exempel på en centraliserande åtgärd, vilken såklart har en historiskt kommunistisk prägel men även nattväktarstatsanhängare begår detta misstag. Vid föreställningen av en minimalstat ställer sig utopisten fortfarande frågan: ”hur ska jag designa samhället?”, låt vara att den frihetligt sinnade högerutopistens svar är enklare att formulera, om än ofta precis lika dogmatiskt: frihet bra, stat dåligt. Oftast går tankarna i linje med ett rättsväsende, skydd för privat äganderätt, möjligtvis militär och polis. Sedan kan högerutopistens manifest bestå i en noggrann redogörelse för rättsväsendets funktionssätt, den privata äganderättens struktur och motiveringar till varför flera centrala samhällsfunktioner inte behövs. Det som håller dessa strukturer samman är en i sig befogad tilltro till den fria marknadens kapacitet. Däremot är föreställningen om marknadens fullkomlighet utopistisk, eftersom alla marknader präglas av diverse marknadsmisslyckanden som endast svårligen eller inte alls kan korrigeras av marknadens aktörer. Faktum är att redan föreställningen om en institutions perfektion rimligen faller inom vad Sowell hade betraktat som unconstrained vision och vad som i min text faller inom det utopistiska tänkandets dogm. Den perfekta marknaden existerar inte, och det finns inget jämförelseobjekt för imperfekta marknader. Det finns bara förbättrande eller försämrande förändringar, ofta på marginalen. Även detta förutan tror jag att det intellektuella fallissemanget ofta består i ett reduktionistiskt förhållningssätt till människan som utgångspunkt. Total frihet löser inte allt, i vart fall inte med motiveringen att människor optimerar via en fungerande marknad eftersom marknadsmisslyckanden förhindrar optimal resursfördelning. Äganderätten är också ett förhållandevis komplext instrument och gränsdragningar beror ytterst på pragmatiska och politiska kompromisser, oavsett hur välformulerade de teoretiska resonemangen i utopistens manifest är.

Proutopiska antiutopier

Det är i denna gråzon av politiskt metamaskineri som den vackraste antiutopin (och nej, jag menar inte dystopi) föds. Det är när jag som individ och vi som grupp säger: ”jag vet faktiskt inte exakt vad som kommer hända, men det här är sannolikt något av det bättre vi kan göra just nu givet informationen som finns tillgänglig. Vi får ompröva vårt ställningstagande i närtid”. Att vara ärlig om de mänskliga tillkortakommandena är att uppfinna den demokratiska processen för sig själv. Demokratin är för politiskt beslutsfattande vad marknaden är för mänskligt ekonomiskt handlande. En syntes av kontinuerliga, kumulativa och marginella förändringar som generellt på lång sikt oftast leder till politiskt respektive ekonomiskt välstånd för majoriteten (och minoriteten) som deltar i det systemet.

Det är inte farligt att föreställa sig en konkret förändring utifrån de värderingar man drivs av, som för all del kan vara “ett liberalt samhälle” eller liknande. Däremot bör man vara skeptisk mot de som säger sig ha en utopistisk vision eller vara utopister – den som då påstår sig besitta överlägsen intelligens och kunskap, som Robert Owen. Det är i närmandet och försvaret av värderingar med respekt för att andras motsvarande föreställningar är lika legitima såsom idéer, och att de därför förtjänar samma spelutrymme som dina idéer om de röstas fram, som den fria marknaden för statsbyggande sker på bästa sätt. Eller ja, det är vad jag tror i alla fall, för vem vet vad som är bäst?