Om att skriva en bok

"Aldrig mer på något sätt" lanseras den 28/3

Den vita skärmen stirrade tillbaka på mig. Det hade gått ett helt år sedan Edvard stupade vid fronten i Ukraina. Jag hade lovat mig själv att skriva om hur och vem han var. Det var jag skyldig honom – och mig själv. Jag skulle skriva för min egen skull, för att ge mig tillgång till Edvard som jag kände honom även i efter att tidens långsamma malande gjort honom allt suddigare. Men jag hade ständigt skjutit på att göra jobbet. Det hade alltid funnits något som varit mer brådskande som jag hade kunnat låta gå före.

Det ioniska havet glittrade utanför mina solglasögon. Segelbåten gled långsamt fram över det nästan stilla vattnet. Mina reskamrater solade i fören, bläddrade i böcker eller slumrade i värmen. Jag hade inget på att-göra-listan, inga svepskäl kvar, det återstod bara att sätta igång.

Det finns ingen början på min Edvards vänskap. Jag har inget minne från första gången vi träffades eller första gången jag la märke till honom. Vi började på samma dagis någon gång innan det tillfälle då jag lärde mig att bilda minnen.

Den vita skärmen fortsatte stirra tillbaka på mig utan att jag fått ned ett enda tecken.

Hur sammanfattar man en människa? Oavsett vilka adjektiv man använder blir resultatet allt för likt ett personligt brev eller en LinkedIn-profil: ”Edvard var en rolig kille på 28 vårar som ständigt befann sig i centrum. Han var ibland driven och ambitiös men annars lat och sen. Han drack gärna en öl och sjöng en snapsvisa.” En sådan beskrivning skulle knappast hjälpa mig om jag skulle läsa den i framtiden.

Att beskriva en människa genom att använda ord som betecknar allmänna egenskaper kan nog komma ganska nära, men det kommer alltid att lämna något därhän. Jag frågade mig om inte mina minnen, som med tiden kommer smetas ut med andra händelser, ändå skulle tillgängliggöra hans person bättre. I stället för att beskriva det obeskrivbara borde jag bara skriva ned vad jag hade upplevt tillsammans med Edvard – innan dessa minnen börjar försvinna. Eventuell beskrivning och analys av personen kunde få vänta, kanske skulle den följa naturligt med minnena.

Där på segelbåten skrev jag om när Edvard gled in på en Voi till ett sommarhäng på Rackarberget och vägrade spela kubb – han var för cool för det han brukade kalla ”låtsaskul”. Jag har ingen aning om varför jag började där, eller varför jag ens kom ihåg den ganska händelselösa dagen, men av någon anledning mindes jag den och för någon som är så glömsk som jag var det ett tecken på något viktigt.

Där och då spikade jag min metod för skrivandet, att bara sätta sig och skriva ner det minne som först dök upp i huvudet. Förr eller senare skulle de sluta komma, och då skulle jag vara klar. Under en veckas segling, och resten av sommaren, skrev jag om suddiga ölkvällar, böckerna vi läste som barn och om hur Edvard inte ville köra manuellt växlade bilar – men inte heller ville erkänna det.

Någonstans bestämde jag mig för att jag skulle dela med mig av texten med andra som stått Edvard nära, hans föräldrar, systrar och de andra nära vännerna. De kanske inte skulle komma ihåg just de minnen som jag nedtecknat, kanske skulle min text kunna hjälpa de minnas saker som de glömt.

Det var dock något som saknades. Berättelsen var enbart baserad på mina minnen och tog abrupt slut april 2022 när Edvard lämnade Sverige. Det var ju inte där det tog slut. Edvard var ju i Ukraina i flera månader och uppdaterade oregelbundet i en gruppchat på Signal vad han höll på med. Flera höstkvällar gick åt att kopiera över chattens innehåll till ett dokument och lägga till lite kontext för att göra det förståeligt. Sedan var det helt plötsligt klart. Mina meningsfulla minnen av Edvard fanns nedtecknade.

Det var inte min idé att ge ut en bok. Jag hade skrivit för mig själv och för några av dem som kände Edvard – men några av dem hade andra idéer. När Arvid, Anton och Henrik alla sa samma sak blev det självklart.

Jag vet inte vad Edvard hade tyckt om min bok. Antagligen hade han tyckt att den var pinsam. Men om den på något sätt kan bidra till att Sverige inte glömmer bort Ukraina, eller den säkerhetsordning som Edvard försvarade med sitt liv, då tror jag ändå att han hade tyckt att det är värt pinsamheten.

All royalty från Aldrig mer på något sätt kommer att skänkas till Edvard Selanders minnesfond.

Boken lanseras den 28/3 i Uppsala men kan förbeställas redan nu.