Kristendomen förstörde Island på en dag
Del 3: Hade Fristaten Island överlevt längre om den var mer konservativ?
Just nu har Liberty Lounge en följetong med perspektiv på vikingatida isländsk historia. Tidigare i år skrev vi en översiktlig text om ämnet i nätmagasinet Smedjan. I processen var vi tvungna att skära bort några av våra mest intressanta lärdomar och de implikationer som historien har på politisk filosofi. I denna artikelserie kommer vi utveckla dessa tankar. Denna, den tredje artikeln, ställer sig frågan: var Fristaten Island inte tillräckligt konservativ?
Det finns många lärdomar att dra från historien om den Isländska Fristaten. Bland annat visar Fristatens slutgiltiga undergång på vikten av traditioner.
Som vi redan diskuterat i del 1 fanns det ett antal olika icke-statliga institutioner som under Fristatens guldålder ersatte många av de funktioner som många idag tar för givet att staten ska lösa. Grundläggande socialskydd och försäkringar ordnades genom den lokala gårdsgemenskapen hreppur. Beskydd och rättskipning tillhandahölls av goden och tingen. Religionen skyddade mot maktstrider och våldsmonopol, då godens religiösa roll var grunden till tabut mot att äga flera Godeskap. Den enskilde skyddades också från godens godtyckliga maktutövning genom möjligheten att byta gode samt avsaknaden av allmän beskattning.
Island kristnades år 1000 efter ett beslut vid Alltinget. Några få gård på ön hade redan kristnat och en religiös konflikt hade uppstått mellan de kristna och hedningarna på ön. Þorgeir Þorkelsson, lagmannen som var hedning men respekterad av båda sidor, tog på sig uppgiften att lösa konflikten. Efter att ha täckt sig med en fäll och mediterat i tystnad i ett dygn, kom han fram till att Island skulle anta kristendomen som offentlig religion. Hans beslut baserades på en pragmatisk inställning snarare än religiös övertygelse: målet var att bibehålla social sammanhållning och politisk stabilitet på ön.
Þorgeir gick sedan till Lögberg, den plats där lagar annonserades och stora beslut fattades, och förkunnade sitt beslut. Han stipulerade att alla skulle döpas och anta den kristna tron. Hedniska ritualer och gudadyrkan skulle förbjudas i det offentliga, men tillåtas i det privata så länge det inte var till allmän vetskap. Över en natt gick Island från Asatron till Kristendomen. Offentliga hedniska riter och tro fick inte längre utövas, men i privat fick människor fortfarande dyrka sina gamla gudar. Det tog dock inte lång tid innan kristendomen blev den dominerande religionen och de gamla sedvänjorna försvann eller kristnades.
Efter detta blev kyrkan en viktig institution på Island, och under medeltiden skrevs flera viktiga isländska sagor och andra texter som hade kristna inslag. Över tid blev Island en del av den kristna europeiska kulturen, trots sin isolerade geografiska position.
När islänningarna antog kristendomen bröt de drastiskt med sin tradition, och tabut mot att inneha flera godeskap luckrades långsamt upp. I början av 1100-talet ser vi det första exemplen på att en person innehar flera godeskap. Kristendomen införde däremot ytterligare ett destabiliserande fenomeni det isländska systemet: tionde.
Tiondet infördes av Alltinget 1096 och implementerades som en fastighetsskatt. Skatten betalades till ägaren av kyrkan i området som sedan i sin tur betalade sin anställde präst, det vill säga inte en skatt direkt till den kyrkliga organisationen som i övriga Europa. I de flesta fall var det en av de lokala godarna som ägde kyrkan. Innan tiondet hade godarna enbart tjänat pengar på de avgifter tingsmännen betalade för deras direkta tjänster. Deras framgång hängde alltså på att de gjorde ett bra jobb som gjorde att många tingmän frivilligt betalade tjänsterna. Tiondet var dock inte frivilligt och det gick givetvis inte att fysiskt flytta sin gård till en annan församling, vilket satte marknadskrafterna ur spel fullständigt. Godarnas främsta inkomstkälla blev helt plötsligt att kontrollera stora områden med skattebetalare och deras inkomster frånkopplades kvalitén på deras tjänster, varmed godeskapet kom att närma sig feodala ägarstrukturer. Införandet av tiondet införde alltså snedvridande incitament på en annars välfungerande marknad.
Det verkar som om Edmund Burke var något på spåren när han i Reflektioner om den franska revolutionen varnade för att bryta kontinuiteten med tidigare generationer och förändra för mycket, för snabbt. Ett sådant handlande menade han skulle leda till att “...ingen generation skulle mer kunna anknyta till någon annan. Människorna skulle bli föga bättre än sommarens flugor.” Möjligen var det sådana ogenomtänkta förändringar som skedde i Fristaten när man genomförde ett hastigt förkristligande och inrättade generell beskattning i ett system baserat på att man enbart betalar för direkta tjänster.
Möjligheten att äga flera godeskap och därmed bli av med konkurrensen i närområdet samt generella skatter utan direkt motprestation kom att leda till stora maktkoncentrationer som kulminerade i den blodiga Sturlungaperioden på 1200-talet. År 1262 beslutade Alltinget att ge upp sin självständighet och fogades in i det norska väldet under Håkon den gamle.
De extremt genomgripande förändringarna man gjort under 1000-talet kom att leda till någon form av burkeansk mardröm. Med det sagt är det givetvis inte så att all förändring, ens sådan som sker snabbt, är dålig per se. Det isländska Alltinget var dock inte en plats där besluten alltid var de mest genomtänkta. Alltinget var inte bara Islands högst beslutande organ som samlades en gång per år, det var också en årlig festival och marknad. Det finns många berättelser om att enorma mängder alkohol konsumerades. Om jag tillåter mig spekulera var det är fullt möjligt att den kristna läran såldes till islänningarna med argumentet att de skulle serveras vin varje söndag.
Den Isländska Fristaten var kanske förutbestämd att kollapsa, men inte på grund av dess avsaknad av våldsmonopol, utan på grund av dess alltför hastiga beslutsprocess.